Jag tog inte alls så mycket bilder som jag hade tänkt mig, men några blev det med varierande resultat!
1 Kommentar
Satsa är en fantastisk hund i träning, hon ger i princip allt hon har för att få sin belöning.
Hon är även otroligt rolig att jobba med se hur hon löser olika problem som uppstår men även att se hur fort hon lär sig nya saker. Jag tror absolut att lägger man ner blod, svett och tårar på henne så kommer hon ha möjligheten att komma långt inom flera sporter! Men Satsas problem sitter inte i träningen, Satsas problem är utanför träningsplanen i vardagen. Hon är en hund som försöker så gott som det går att lösa problemen själv, hon är ingen som backar utan hon tar tag i problemen. Hon är en otroligt reaktiv hund, vilket har gjort det svårt många gånger för mig att hinna med. Osäkerhet är Satsas största problem och den ställer till det med så himla mycket. När hon var valp till unghund så märkte jag inte av detta överhuvudtaget, mycket pågrund utav min okunskap. När hon sedan blev könsmogen runt 9-10 månader och kom samtidigt in i spökåldern så gick det bara ut för. Att hundar skäller på stolpar, papperskorgar och människor är inte en sån stor grej när dom är i spökåldern. jag jobbade på det sättet att jag struntade i henne om det var något som var läskigt gick jag fram till den och då fick hon lukta och det var klart. Men för människor så var det aldrig så enkelt, hon släppte det liksom inte.. Det känns som från och med spökåldern så har osäkerheten för människor växt och hon kommer liksom aldrig där ifrån. När hon började med detta beteendet så gjorde jag helt enkelt så att hon fick gå fram och hälsa utan att människan gjorde något, och det funkar! Nu är det inte så att hon skäller på alla människor hela tiden, utan det är främmande människor som vill hälsa eller som kommer på besök. Jag tycker verkligen att det är pisstråkigt rätt ut sagt, jag blir lika ledsen, besviken och trött varje gång. Hon har aldrig någonsin skadat någon och man ser att det är inte hennes avsikt heller utan hon vill skapa avstånd och hon gör det med skall. Så istället för att hon bara går iväg och låter personen vara, så går hon fram och skäller med svansen mellan benen. Det är så jävla tråkigt beteende även fast det har blivit mycket bättre. Ibland funderar jag på ifall det ens är värt det. Är det schyst mot henne att leva i en skräck utav folk som vill hälsa på henne? Behöver folk ens hälsa på henne? Jag hoppas bara på att det kommer bli bättre, vilket det redan har. Men det hade varit skönt att kunna ha en vardag som bara känns så mycket lättare. Ibland vill jag bara ge upp och köpa mig en ny hund, men ibland vill jag visa hela jävla världen hur grym hon är. Väldigt spontant så bestämde vi oss för att vi skulle vandra och övernatta någonstans i Sverige. Vi hade ingen aning om vart vi skulle gå men vi visste iallafall att vi skulle åka uppåt i landet, min mamma hittade en jättefin vandringsled i Bengtsfors runt flera sjöar. Torrskogen hette det och var fantastiskt fint! Vi började vandringen lite senare än förväntat för att det var rätt svårt att hitta, så vi hann inte vandra längre än 5km första dagen. Sedan fick vi slå upp tältet och starta elden och jag vill inte rekommendera någon att sova i tält. Gud, det är verkligen fruktansvärt! Man tror det ska vara kallt ute på natten nu men nej, jag frös så himla mycket och det är så obekvämt att sova på marken även fast jag hade liggunderlag. Sedan kanske jag borde tillägga att jag har svårt att somna i en vanlig så kallad "skön" säng också, så jag hade oddsen mot mig ;) Iallafall så började vi vandringen tidigt dagen efter och gick i den fantastiska miljön i ca 2 mil till, det var verkligen jättefint och mycket kulturella sevärdheter med en liten text till allt! Men det var även sjukt varmt och vi bar tunga väskor, så det var skönt att se bilen efter som 2 milen... Jag tog inte jättemycket bilder, men dom jag tog ligger i kameran fortfarande! Ni får ett inlägg med dom senare. Men hur mysigt ser inte detta ut? Med sjön precis nedanför.
Det känns verkligen som det är valpar överallt, på alla sociala medier!
Jag måste ju erkänna att man blir galet valpsjuk och självklart börjar planera när man själv ska skaffa en till hund. Men samtidigt så tycker jag än så länge att en hund är väldigt lagom, tanke på skola och vad man nu vill göra i framtiden. Speciellt när Satsa har sina problembeteenden så känns det onödigt att riskera att valpen skulle få dessa problem också, därför får det dröja tills vi har fått lite mer kontroll över Satsas problem och att tid, lust och ork finns! Tillbaka till planerna: Rasen som jag är inne på just nu och har varit i ca 1-2 år är border collie, imorgon kan jag lika gärna vilja ha något annat men som de ser ut nu så är jag helt förälskad i rasen. Framförallt är det för vallningen, för att komma någonstans inom det och lära mig hur det fungerar att valla med en border collie. Samtidigt så är det en ras som går att ha till mycket annat också och jag gillar deras motivation till att arbeta och deras mer veka sida. Under det senaste åren så har jag flera gånger kollat igenom alla border collie kennlar på både svak och SKK, och helt ärligt så kollar jag fortfarande in samma kennlar som jag gjorde för 1 år sedan. Det är en knappt handfull skara med kennlar som faktiskt intresserar mig mer. Men om jag nu tappar all intresse för vallning och vill börja träna och tävla aktivt agility så skulle jag absolut kunna tänka mig att köpa en sheltie. Dels för att dom är grymma på planen men även pågrund utav att dom verkar vara sånna himla enkla hundar att ha med sig, så då kan man samla på sig ett gäng ;) Jag har även varit inne i perioder och kollat in working kelpie vilket också är en ras som skulle kunna tänka mig att äga. Men ska man hålla på med vallning så känns border collie som en lättare ras! Jag hoppas på att efter gymnasiet ha ett jobb och tjäna pengar för att kunna åka och resa, därför känns det som en dålig tid. Men efter det (om det nu blir av) så hade jag absolut kunnat tänka mig en liten puppy! Detta sommarlovet har verkligen tagit en sån himla vändning, jag trodde inte jag skulle göra något alls denna sommaren och inprincip sova och vara ensam, haha ;) Istället så slutar det med att jag har jobbat i 5 veckor(?!) i sträck där jag började med 3 veckor på Slottskogen och nu 2 veckor på ridklubben. Sedan så bestämde jag mig för att anmäla mig till en intensivkurs för att ta körkort i 2 veckor, efter detta så ska vi åka och vandra på fjällen i Dalarna. Efter den vandringen så har jag 3 veckors praktik kvar och sedan så börjar skolan igen. Det är verkligen helt sjukt att jag börjar trean till hösten, det kändes som om det bara var några månader sedan jag var sådär nervös över att jag inte skulle komma in på skolan. Men sedan så känns det även väldigt skönt att få bli klar med skolan och faktiskt får börja det "risiga" livet med arbete och allt som det kommer med. Jag känner mig väldigt redo att lämna skolbänken och ta mig vidare i livet och se vart jag kommer hamna. Jag tänkte att jag skulle göra ett inlägg om mina framtidsplaner så ni får se hur jag har tänkt! Något som jag verkligen faktiskt ser fram emot med att börja i trean är att få börja på massagekursen och utbilda mig till hundmassör! Det ska vara jobbigt att hänga med i skolan och klara kursen har jag hört, men jag ska kämpa för att få det diplomet! Jag är så himla glad att kunna dela min gymnasietid med henne, det har hjälp mig så himla mycket både med praktiska ämnen men även för att ha en trygghet.
Något som jag har kämpat med så länge jag kan minnas är prestationsångest, det handlar inte enbart om just hund och hundtävlingar utav även inom skolan och med mina vänner. När jag började träna med Elsa så var det bara kul, jag tränade för att jag tyckte det var kul och hade inte ens en tanke på att jag kanske skulle tävla i detta någon dag. Vi gick på en kurs tillsammans med min mamma i agility, det var något utav det roligaste jag visste och jag längtade efter kurstillfällena varje gång. Jag lärde fort känna nya vänner som redan hade varit iväg och tävlat som det gick bra för och dom tog det på mycket större allvar redan då än vad jag gjorde. Egentligen så var hela min och Elsas tävlingsperiod pågrund utav att mina vänner ville tävla, detta är något som jag har kommit på senare. Jag vet egentligen inte ifall jag är en sån tävlingsmänniska egentligen. Detta gjorde att vi tränade egentligen inte så mycket jag och Elsa men vi följde gärna med om dom frågade oss! Men när mina vänner plockade pinne efter pinne på varje tävling så kände jag mig bara sämre och sämre. Tillslut så var vi ensaman kvar i klass 1, utan en enda pinne. Jag kände mig helt ärligt värdelös, jag hatade att jag inte kunde vara bra på agility. Jag ville verkligen bevisa för mig själv att jag kunde och det gick faktiskt bra på träningarna. Under denna tiden företog jag aldrig varför det gick så dåligt på tävling men har förstått nu i efterhand att det handlade antagligen mycket om min nervositet och prestationsångest. Det handlade mer om att försöka göra mina vänner stolta, och jag kommer ihåg lättnaden under loppet när jag fick något fel. Hur jag kunde slappna av och springa på utan en klump i magen. För min chans att få en pinne var ju redan över? Jag bestämde mig iallafall att min nästa hund ska jag komma långt med, Elsa var trotts allt 7 år när jag började träna agility och i alla fall 8/9 år när vi började tävla. Min tanke var att med Satsa skulle jag verkligen lägga ner hela min själ i att komma långt inom agilityn för att visa att jag faktiskt också kan! Detta slutade med att jag började alldeles för tidigt med agilityn och hetsade fram fart och stress. När Satsa hade blivit 18 månader och vi hade startat 2 tävlingar, så kände jag direkt att jag är nöjd nu. Jag känner ingen glädje i att tävla och mitt mål var att komma ut på tävlingsbanan under hela hennes valptid. När jag hade startat i agility och det inte ens var kul så kände jag mig så himla tom, hade jag gått och väntat och tränat i 18 månader för detta?! Så jag provade något nytt och började träna lite lydnad och rallylydnad, jag insåg snabbt att Satsa inte kommer klara av tandvisningen pågrund utav hennes osäkerhet för människor och satsade lite mer på rallyn. Vi tävlade inofficiellt med bra poäng! Jag var så glad och jag hade väldigt höga förväntningar när jag tävlade officiellt i rally och inte alls fick lika bra poäng. Men det var ju faktiskt första gången och det kanske går bättre på nästa? Nu har jag startat 3 gånger efter första starten och vi har fortfarande inget godkänt resultat. Vissa dagar känns det helt okej medans vissa dagar, som idag känns så jävla dåligt. Jag känner att jag inte kan åstadkomma något inom hund, och undrar ens varför jag äger en hund. Varför kan jag inte få ett kvitto på att jag gör något bra? Jag förstår när jag skriver att det är fel att tycka och tänka såhär, men det är så himla lätt att jämföra sig med andra. Ibland undrar jag ens fall hundvärlden är något för mig, för jag vill ju tävla och vara bra på något, vad finns det annars för vits med att träna? Bild från min och Elsas första tävling, vi fick 5 fel på första loppet och jag kommer ihåg hur stolt jag var.
Då hade jag valt... vallning, vallning, drag och vallning! Något som jag aldrig ens tror att jag har nämnt här på bloggen är att jag äntligen har fått möjligheten att få prova på att valla. Egentligen så provade vi redan förra sommaren men eftersom att jag inte har bloggat på väldigt länge så blir det helt nytt för er! Så tillbaka till vallningen, eftersom att Satsa är en blandras så har det varit rätt svårt att hitta något ställe att valla på. Jag skulle inte direkt säga att jag har letat som en dåre, men jag kan iallafall tänka mig det är lättare att hitta något ställe om man har en renrasig hund. Egentligen när jag tänker efter så var det inte så svårt, det svåra var att hitta någon som faktiskt hade får, haha. I alla fall så mailade jag först med en kvinna som föder upp border collies en jättetrevlig, engagerad kvinna som verkligen ville ge mig och Satsa en chans. Jag kommer ihåg hur nervös jag var, "- Tänk om inte ens Satsa har det i sig, detta kanske är en dålig idé?" "- Vi kanske bara ska skita i det, hon kanske bara kommer skratta ut oss?" Men så var verkligen inte fallet, vi kommer ut ur bilen och där står hon och väntar glatt! Jag får mig en snabb lektion om hur hon ser på vallning och om hur man ska visa respekt mot djuren. Vi provade att gå in hos fåren med Satsa i koppel och jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle kolla efter, jag gjorde inprincip bara vad hon sa till mig. Detta slutade hallfall men att hon kunde se att Satsa har det i sig, men vallar alldeles för mycket med kroppen för att hon skulle kunna hjälpa mig. Så vallningen hamnade lite på is ett tag, tills min mamma av bara en slump träffade en tjej som gav henne ett mobilnummer till en möjlig fårgård som använde sig utav aussies. Efter ett samtal så var vi påväg dit och dom visste exakt hur Satsa fungerade i vallningen och kunde hjälpa mig eftersom att deras hundar vallar likadant. Vi kom helt enkelt in i vallningens världen på ett bananskal, men det är något utav det roligaste jag vet att göra, samtidigt som det är helt otroligt svårt! Så förra sommaren var första gången som vi bara provade på och nu har vi försökt vara där varannan helg för att hålla upp det kontinuerligt vilket verkligen har visat stor skillnad. Vi är absolut inga proffs på vallning men vi kan hålla en fin balans på fåren, driva dom och göra lite små hämt. Jag tror verkligen att vallningen har blivit min plats att slappna av pågrund utav att jag vet att vi inte kommer kunna tävla eller komma någonstans i det, samma som när vi tränar delar i burkset. Det blir så himla kravlöst och jag tror mycket det är just det som gör det så kul och skönt. Jag måste försöka få den känslan i all träning!
Min morbror och hans fru med barn bor ute på Öckerö som ligger cirkus 1 timme från oss och det är verkligen så skönt att komma dit och bara vara. Det är ett sånt himla stort miljöombyte från att bo inprincip mitt i skogen till att vara på en helt öppen ö med massor med blåst och berg! Jag älskar miljöombyten. Jag känner rent spontant att jag inte gillar att gå samma vägar som tar samma tid i samma tråkiga miljö, jag älskar att hitta nya stigar att gå lite mer offroad och speciellt att gå länge! Långa fina mysiga promenader, nog om detta! Iallafall om det finns något som jag gillar mer än att hitta nya promenader hemma, så är det självklart att åka till ett nytt ställe och gå promenader. Så vi åkte till min morbror och hälsade på, tog en fika och sedan var det ut på tur! Vi började med att vi hittade en liten slinga som var perfekt, det var inga människor där och Satsa fick springa lös. Det är alltid lika kul att se henne gå på sina små äventyr och kolla runt, det roligaste är ändå när hon hittar stup och ska alltid krypa fram och titta ner, även fast hon är lika rädd varje gång! Efter att vi fick lämna bergen för att fortsätta runt på ön så ville Tilde min kusin, som dessutom har en skräckblandad förtjusning av hundar hålla Satsa i kopplet. Detta gjorde mig självklart lite orolig eftersom att Satsa drog och Tilde väger väl typ 20kg, hon skulle ju flyga som en vante om Satsa drog på. Men efter att vi höll kopplet tillsammans och Satsa lugnade ner sig i kopplet så släppte jag, det får helt enkelt bära eller brista.
Hon är ju verkligen en stjärna den flickan, eller egentligen båda men Satsa drog inte något alls och Tilde gick så lugnt och fint. Hon hade även en egen strategi om hur man får hundar att inte dra i koppel det var var vådligt enkelt och endast ett steg i denna inlärning. Första och enda steget: Spring när din hund drar, då blir ju aldrig kopplet sträckt! Helt genialt ifall ni frågar mig, det kan tilläggas att är man 5 år och inte riktigt har koll på sin kropp så är det lätt att man ramlar under inlärningen utav fantasisak koppelgåendet. Tilde provade både en och två gånger... Jag skriver inprincip aldrig om vad jag och Satsa gör om dagarna längre, nästan allt beror på att jag har jobbat så himla mycket denna månaden. Därför så gör jag och Satsa väldigt lite tillsammans, tyvärr! Det blir några promenader och lite träning när jag hinner, dock tror jag ändå att det är bra för Satsa att ha det lite tråkigt under tiden som jag är iväg. Fast egentligen så har inte Satsa alls speciellt tråkigt, hon lever loppan eftersom att min mamma jobbar skift och just nu har börjat 6 och slutar 14. Dom är ute och springer, går långpromenader och bara tar det lugnt vissa dagar också, under tiden som mamma jobbar så har jag även turen att mina syskon kan ta ut henne på en snabb kiss under dagen! Så på henne går det verkligen ingen nöd på, hon mår prima här hemma. Jag däremot känner att jag lever ett sånt himla tråkigt liv och undrar hur man ens kan gilla att jobba, haha. Jag har även börjat fundera mycket på ifall det ens finns något jobb som jag tycker är kul? Som jag hade kommit med samma leende till varje dag? Just nu sommarjobbar jag på en ridskola, det har gått 1dag och jag har redan tröttnat... Varför tycker jag att det är så tråkigt att jobba, det är inte så att jag gör något speciellt ansträngde eller jobbigt, utan mest att jag blir så himla lätt uttråkad.. Kanske bara inte är gjord för att jobba, kan man få någon slags dispens från det? ;) Jag hoppas verkligen att jag får ett jobb efter skolan och speciellt ett som jag trivs på. Och gärna ett jobb där min vapendragare kan vara med.
Nu är äntligen dessa 3 praktikveckor på Slottskogen över, att gå upp klockan 04:45 varje morgon och att pendla i 3 timmar på en dag tar verkligen på krafterna! Ni som följer mig på instagram har antagligen sett att jag har skrivit om vad jag tycker om djur på djurparker, jag tycker det är fel att ha djur som underhållning och jag tror sällan att djuren har det speciellt bra om man jämför med deras naturliga miljö. Därför var jag väldigt tveksam mot denna praktiken, jag var oerhört nyfiken på att se hur djuren faktiskt behandlas och mår men samtidigt fick jag en känsla av att jag stödjer djur i fångenskap genom att praktisera där. Nu är det så att just Slottskogen är inriktade på nordiska djur vilket gjorde att det kändes bättre, det var mycket getter, får, kosor osv. Dessa djur är domesticerade och skulle inte klarat sig i det fria och dom skulle inprincip haft det exakt likadant om dom hade bott på en bondgård. Men helt ärligt så blev jag positivt överraskad, jag förväntade mig inte att dom skulle ha det så bra som dom hade. Det är daglig rengöring och utfodring hos alla djuren, personalen jobbar hårt för att se till att alla djur mår så bra som möjligt och jag tycker dom sköter det bra. Men visst tycker jag att det är hemskt att dom klipper vingarna på inprincip alla fåglarna där och även att dom tar alla äggen från fåglarna. Pingvinerna tycker jag inte har någonting alls där att göra och klart jag tycker synd om dom när dom sitter och ruvar på stenar. Samtidigt är detta ett sätt att bevara arter vilket jag självklart tycker är bra men det finns så många olika sätt att göra det på, jag tycker att man istället ska lägga energi på att hjälpa djuren i sin naturliga miljö på plats. Inte genom att stänga in dom och berätta om att dom är utrotningshotade. Nu ska jag sommarjobba på ridskola innan jag äntligen kan ta mitt efterlängtade sommarlov! |