Hade jag läst denna rubriken när jag köpte Satsa, så hade jag antagligen undrat vilken dåre som skriver att dom väljer långpromenader före agility?! Det är kul och se hur mycket man faktiskt förändras under åren inom hundträning och inom annat.
När jag var 15 år och köpte Satsa så hade jag så höga förväntningar om att tävla agility och komma långt! Jag köpte henne inprincip för att tävla och träna agility, det som jag inte visste då var att Satsa har väldigt lätt till stress och stress och agility går lite hand i hand iallafall för Satsa!
Detta gör att hon har väldigt svårt att se på andra som kör agility men även att faktiskt träna agility själv, för något som blir svårt för stressade hundar är att koncentrera sig. Satsa är ett jättebra exempel på detta hon kan inte stanna i starten, hon bryr sig inte för 5 öre om vad jag säger till henne att göra utan hon kör sitt race! Men detta är när hon väl har kommit upp till en stressnivå när det inte går längre och det är svårt att se när hon ligger "lagom" i stressnivå för att det inte ska gå över styr! Detta gjorde att jag tappade motivationen att träna agility med henne, dels för att jag blev så frustrerad över att hon inte lyssnade och för att hon låg och skrek när andra tränade. Jag bestämde mig helt enkelt för att ta en paus från agility, mest för att jag tyckte att det tog så hårt på vår relation jag blev frustrerad och arg och Satsa förstod inget alls.
Något som jag började göra väldigt mycket då var att jag började gå väldigt långa promenader, inte för att jag inte gick långpromenader när jag höll på med agility men det var inget som jag värderade så högt. Nu går jag gärna långpromenader på 3-4 timmar bara jag får tid och det är verkligen så skönt och jag verkligen ser på Satsa hur hon njuter att bara få gå och strosa runt! Något som jag aldrig trodde skulle hände när jag slutade med agility var att Satsa faktiskt blev enklare i vardagen också, hon var inte alltid på stång, som när vi hade tränat och vi kom hem och om jag skulle gå t.ex till köket så var hon redan på väg om jag bara satte ner foten mot köket. Nu när vi har bytt ut agility mot långpromenader, lydnad osv. så känns det som jag har fått en helt annan sinnestätning hos henne, hon ligger kvar och sover även fast jag går iväg och hennes problem i vardagen tycker jag har lugnat ner sig. Eftersom att jag tränade agility rätt ofta så tror jag helt enkelt att stressen aldrig riktgt hann landa i hennes kropp, utan när hon väl började lugna sig då körde jag igen. För att köra agility någon gång i bland är inte dumt, hon mår inte dåligt utav lite stress men det är när det ligger i hela tiden!
Egentligen så vet jag inte riktigt vart jag ville komma med denna texten, men jag har en tanke om att ni kanske skulle få er en liten tankeställare?
När jag var 15 år och köpte Satsa så hade jag så höga förväntningar om att tävla agility och komma långt! Jag köpte henne inprincip för att tävla och träna agility, det som jag inte visste då var att Satsa har väldigt lätt till stress och stress och agility går lite hand i hand iallafall för Satsa!
Detta gör att hon har väldigt svårt att se på andra som kör agility men även att faktiskt träna agility själv, för något som blir svårt för stressade hundar är att koncentrera sig. Satsa är ett jättebra exempel på detta hon kan inte stanna i starten, hon bryr sig inte för 5 öre om vad jag säger till henne att göra utan hon kör sitt race! Men detta är när hon väl har kommit upp till en stressnivå när det inte går längre och det är svårt att se när hon ligger "lagom" i stressnivå för att det inte ska gå över styr! Detta gjorde att jag tappade motivationen att träna agility med henne, dels för att jag blev så frustrerad över att hon inte lyssnade och för att hon låg och skrek när andra tränade. Jag bestämde mig helt enkelt för att ta en paus från agility, mest för att jag tyckte att det tog så hårt på vår relation jag blev frustrerad och arg och Satsa förstod inget alls.
Något som jag började göra väldigt mycket då var att jag började gå väldigt långa promenader, inte för att jag inte gick långpromenader när jag höll på med agility men det var inget som jag värderade så högt. Nu går jag gärna långpromenader på 3-4 timmar bara jag får tid och det är verkligen så skönt och jag verkligen ser på Satsa hur hon njuter att bara få gå och strosa runt! Något som jag aldrig trodde skulle hände när jag slutade med agility var att Satsa faktiskt blev enklare i vardagen också, hon var inte alltid på stång, som när vi hade tränat och vi kom hem och om jag skulle gå t.ex till köket så var hon redan på väg om jag bara satte ner foten mot köket. Nu när vi har bytt ut agility mot långpromenader, lydnad osv. så känns det som jag har fått en helt annan sinnestätning hos henne, hon ligger kvar och sover även fast jag går iväg och hennes problem i vardagen tycker jag har lugnat ner sig. Eftersom att jag tränade agility rätt ofta så tror jag helt enkelt att stressen aldrig riktgt hann landa i hennes kropp, utan när hon väl började lugna sig då körde jag igen. För att köra agility någon gång i bland är inte dumt, hon mår inte dåligt utav lite stress men det är när det ligger i hela tiden!
Egentligen så vet jag inte riktigt vart jag ville komma med denna texten, men jag har en tanke om att ni kanske skulle få er en liten tankeställare?