Hon är även otroligt rolig att jobba med se hur hon löser olika problem som uppstår men även att se hur fort hon lär sig nya saker. Jag tror absolut att lägger man ner blod, svett och tårar på henne så kommer hon ha möjligheten att komma långt inom flera sporter!
Men Satsas problem sitter inte i träningen, Satsas problem är utanför träningsplanen i vardagen.
Hon är en hund som försöker så gott som det går att lösa problemen själv, hon är ingen som backar utan hon tar tag i problemen. Hon är en otroligt reaktiv hund, vilket har gjort det svårt många gånger för mig att hinna med. Osäkerhet är Satsas största problem och den ställer till det med så himla mycket.
När hon var valp till unghund så märkte jag inte av detta överhuvudtaget, mycket pågrund utav min okunskap. När hon sedan blev könsmogen runt 9-10 månader och kom samtidigt in i spökåldern så gick det bara ut för. Att hundar skäller på stolpar, papperskorgar och människor är inte en sån stor grej när dom är i spökåldern. jag jobbade på det sättet att jag struntade i henne om det var något som var läskigt gick jag fram till den och då fick hon lukta och det var klart. Men för människor så var det aldrig så enkelt, hon släppte det liksom inte..
Det känns som från och med spökåldern så har osäkerheten för människor växt och hon kommer liksom aldrig där ifrån.
När hon började med detta beteendet så gjorde jag helt enkelt så att hon fick gå fram och hälsa utan att människan gjorde något, och det funkar! Nu är det inte så att hon skäller på alla människor hela tiden, utan det är främmande människor som vill hälsa eller som kommer på besök. Jag tycker verkligen att det är pisstråkigt rätt ut sagt, jag blir lika ledsen, besviken och trött varje gång.
Hon har aldrig någonsin skadat någon och man ser att det är inte hennes avsikt heller utan hon vill skapa avstånd och hon gör det med skall. Så istället för att hon bara går iväg och låter personen vara, så går hon fram och skäller med svansen mellan benen. Det är så jävla tråkigt beteende även fast det har blivit mycket bättre.
Ibland funderar jag på ifall det ens är värt det. Är det schyst mot henne att leva i en skräck utav folk som vill hälsa på henne? Behöver folk ens hälsa på henne?
Jag hoppas bara på att det kommer bli bättre, vilket det redan har. Men det hade varit skönt att kunna ha en vardag som bara känns så mycket lättare. Ibland vill jag bara ge upp och köpa mig en ny hund, men ibland vill jag visa hela jävla världen hur grym hon är.