Jag tänkte att det även blir lite enklare att svara i ett inlägg så fler kan se och slipper fundera.
Elsa är min läromästare, hon är den som har fått mig att öppna ögonen för hundar och hundträning.
Hon har lärt mig allt jag kan om hundar och hur man ska arbeta med dom. Det är även hon som har
fått mig att fortsätta när jag bara känner för att skita i allt. Hon ger "blod, svett och tårar" ett ansikte.
Men framförallt är hon den bästa hunden jag bara kunnat drömma om att börja med.
Elsa är min mammas hund som hon skaffade enbart för att jaga och ha som familjehund.
När vi skaffa henne så gillade jag självklart henne och gosade. Men inget annat speciellt, jag träna inte eller hade några tankar på att ens göra något med henne. Hon liksom bara fanns där och var mysig.
När hon var ca 6 år och jag var 14 år så började jag få upp ögonen för agility. Jag vet inte varför men helt plötsligt så ville jag gå en kurs. Så från att inte ens har gått promenader med Elsa till att gå på en kurs. Vi hade egentligen ingen kontakt över huvud taget men det funka! Och som den snälla mamma jag har så anmälde hon mig till en agilitykurs på brukshundsklubben. Det var superkul och det var verkligen något jag ville fortsätta med!
Elsa är så fruktansvärt så jag blev nästan bortskämd. Vi fortsatta iallafall med fortsättning och tävlingskurs. Jag tyckte det blev roligare och roligare för varje kurs! Jag var med på ridhusträningar och jag hade äntligen hittat något som jag brann för!
Men efter all denna tiden kände jag mig ändå inte så sugen på att tävla. Tävla har aldrig varit något jag har brunnit för då jag vet att jag har en sån himla prestationsångest. Men jag trotsade min rädsla och anmälde mig till KM på klubben. Vi diskade oss på båda loppen och jag kände inte alls för att tävla något mer. Tävling är nog det värsta man kan gå på om man har prestationsångest då det enda man gör är att jämföra sig. Men efter kanske 6 månader så tog vi upp det igen vi hade tränat lite smått och mina vänner övertala mig till att börja tävla. Vilket jag gjorde! Vi fick aldrig några bra resultat och vi tävlade hela förra sommaren utan något att "skryta" om. Men Elsa tyckte det var kul så jag fortsatte!
Jag började också hålla på med annat som lydnad och freestyle men det var inget som jag fastnade för på samma sätt som för agilityn. Men mitt mål är att starta Elsa i lydnad i år!
Och utan henne hade jag verkligen inte alls varit där jag är idag, jag ska gå hundgymnasium och jag har en egen hund!
Så vad kan man säga? Elsa är en underbar 7 årig Engelsk springer spaniel som gör allt för en tennisboll och har ett underbart tålamod!
Bästa bästa Elsa, vad hade jag gjort utan dig?