Något som jag har kämpat med så länge jag kan minnas är prestationsångest, det handlar inte enbart om just hund och hundtävlingar utav även inom skolan och med mina vänner.
När jag började träna med Elsa så var det bara kul, jag tränade för att jag tyckte det var kul och hade inte ens en tanke på att jag kanske skulle tävla i detta någon dag. Vi gick på en kurs tillsammans med min mamma i agility, det var något utav det roligaste jag visste och jag längtade efter kurstillfällena varje gång. Jag lärde fort känna nya vänner som redan hade varit iväg och tävlat som det gick bra för och dom tog det på mycket större allvar redan då än vad jag gjorde.
Egentligen så var hela min och Elsas tävlingsperiod pågrund utav att mina vänner ville tävla, detta är något som jag har kommit på senare. Jag vet egentligen inte ifall jag är en sån tävlingsmänniska egentligen. Detta gjorde att vi tränade egentligen inte så mycket jag och Elsa men vi följde gärna med om dom frågade oss! Men när mina vänner plockade pinne efter pinne på varje tävling så kände jag mig bara sämre och sämre. Tillslut så var vi ensaman kvar i klass 1, utan en enda pinne.
Jag kände mig helt ärligt värdelös, jag hatade att jag inte kunde vara bra på agility. Jag ville verkligen bevisa för mig själv att jag kunde och det gick faktiskt bra på träningarna. Under denna tiden företog jag aldrig varför det gick så dåligt på tävling men har förstått nu i efterhand att det handlade antagligen mycket om min nervositet och prestationsångest. Det handlade mer om att försöka göra mina vänner stolta, och jag kommer ihåg lättnaden under loppet när jag fick något fel. Hur jag kunde slappna av och springa på utan en klump i magen. För min chans att få en pinne var ju redan över?
Jag bestämde mig iallafall att min nästa hund ska jag komma långt med, Elsa var trotts allt 7 år när jag började träna agility och i alla fall 8/9 år när vi började tävla. Min tanke var att med Satsa skulle jag verkligen lägga ner hela min själ i att komma långt inom agilityn för att visa att jag faktiskt också kan! Detta slutade med att jag började alldeles för tidigt med agilityn och hetsade fram fart och stress. När Satsa hade blivit 18 månader och vi hade startat 2 tävlingar, så kände jag direkt att jag är nöjd nu. Jag känner ingen glädje i att tävla och mitt mål var att komma ut på tävlingsbanan under hela hennes valptid. När jag hade startat i agility och det inte ens var kul så kände jag mig så himla tom, hade jag gått och väntat och tränat i 18 månader för detta?!
Så jag provade något nytt och började träna lite lydnad och rallylydnad, jag insåg snabbt att Satsa inte kommer klara av tandvisningen pågrund utav hennes osäkerhet för människor och satsade lite mer på rallyn. Vi tävlade inofficiellt med bra poäng! Jag var så glad och jag hade väldigt höga förväntningar när jag tävlade officiellt i rally och inte alls fick lika bra poäng. Men det var ju faktiskt första gången och det kanske går bättre på nästa? Nu har jag startat 3 gånger efter första starten och vi har fortfarande inget godkänt resultat. Vissa dagar känns det helt okej medans vissa dagar, som idag känns så jävla dåligt. Jag känner att jag inte kan åstadkomma något inom hund, och undrar ens varför jag äger en hund. Varför kan jag inte få ett kvitto på att jag gör något bra?
Jag förstår när jag skriver att det är fel att tycka och tänka såhär, men det är så himla lätt att jämföra sig med andra. Ibland undrar jag ens fall hundvärlden är något för mig, för jag vill ju tävla och vara bra på något, vad finns det annars för vits med att träna?
När jag började träna med Elsa så var det bara kul, jag tränade för att jag tyckte det var kul och hade inte ens en tanke på att jag kanske skulle tävla i detta någon dag. Vi gick på en kurs tillsammans med min mamma i agility, det var något utav det roligaste jag visste och jag längtade efter kurstillfällena varje gång. Jag lärde fort känna nya vänner som redan hade varit iväg och tävlat som det gick bra för och dom tog det på mycket större allvar redan då än vad jag gjorde.
Egentligen så var hela min och Elsas tävlingsperiod pågrund utav att mina vänner ville tävla, detta är något som jag har kommit på senare. Jag vet egentligen inte ifall jag är en sån tävlingsmänniska egentligen. Detta gjorde att vi tränade egentligen inte så mycket jag och Elsa men vi följde gärna med om dom frågade oss! Men när mina vänner plockade pinne efter pinne på varje tävling så kände jag mig bara sämre och sämre. Tillslut så var vi ensaman kvar i klass 1, utan en enda pinne.
Jag kände mig helt ärligt värdelös, jag hatade att jag inte kunde vara bra på agility. Jag ville verkligen bevisa för mig själv att jag kunde och det gick faktiskt bra på träningarna. Under denna tiden företog jag aldrig varför det gick så dåligt på tävling men har förstått nu i efterhand att det handlade antagligen mycket om min nervositet och prestationsångest. Det handlade mer om att försöka göra mina vänner stolta, och jag kommer ihåg lättnaden under loppet när jag fick något fel. Hur jag kunde slappna av och springa på utan en klump i magen. För min chans att få en pinne var ju redan över?
Jag bestämde mig iallafall att min nästa hund ska jag komma långt med, Elsa var trotts allt 7 år när jag började träna agility och i alla fall 8/9 år när vi började tävla. Min tanke var att med Satsa skulle jag verkligen lägga ner hela min själ i att komma långt inom agilityn för att visa att jag faktiskt också kan! Detta slutade med att jag började alldeles för tidigt med agilityn och hetsade fram fart och stress. När Satsa hade blivit 18 månader och vi hade startat 2 tävlingar, så kände jag direkt att jag är nöjd nu. Jag känner ingen glädje i att tävla och mitt mål var att komma ut på tävlingsbanan under hela hennes valptid. När jag hade startat i agility och det inte ens var kul så kände jag mig så himla tom, hade jag gått och väntat och tränat i 18 månader för detta?!
Så jag provade något nytt och började träna lite lydnad och rallylydnad, jag insåg snabbt att Satsa inte kommer klara av tandvisningen pågrund utav hennes osäkerhet för människor och satsade lite mer på rallyn. Vi tävlade inofficiellt med bra poäng! Jag var så glad och jag hade väldigt höga förväntningar när jag tävlade officiellt i rally och inte alls fick lika bra poäng. Men det var ju faktiskt första gången och det kanske går bättre på nästa? Nu har jag startat 3 gånger efter första starten och vi har fortfarande inget godkänt resultat. Vissa dagar känns det helt okej medans vissa dagar, som idag känns så jävla dåligt. Jag känner att jag inte kan åstadkomma något inom hund, och undrar ens varför jag äger en hund. Varför kan jag inte få ett kvitto på att jag gör något bra?
Jag förstår när jag skriver att det är fel att tycka och tänka såhär, men det är så himla lätt att jämföra sig med andra. Ibland undrar jag ens fall hundvärlden är något för mig, för jag vill ju tävla och vara bra på något, vad finns det annars för vits med att träna?
Bild från min och Elsas första tävling, vi fick 5 fel på första loppet och jag kommer ihåg hur stolt jag var.